Warszaw-Vilnius-Pärnu-Tallinn-Helsinki 13-15.7.2014

Helsinki, Pikku-Huopalahti, keskiviikko 16.7. klo. 00:14. 

Reilu tunti sitten tulla tupsahdettiin kotiin. Roudattiin Ancin pakaasit ylös, viskattiin mun kamat Ibizan takakonttiin ja kiivettiin tänne neljänteen kerrokseen, no, hissillähän me noustiin. Berliinistä asti tuotu laatuviini (12plo laatikko) saatiin myös hienosti hinattua ylös "tallinnanlaivalta" ostetulla kaljakärryllä. Kätevä vehje myös viinin kuljettamiseen.

Nyt on vähän tyhjä olo, kun olis puusta pudonnut. Istuttiin äsken tossa Ancin parveekkeella summaamassa reissukokemuksia. Jotenkin vaikea saada otetta tästä, siis että nyt tämä, se, on loppu. Ei enää suunnitella huomista matkaan lähtöä tai reittiä, mietitä että mennäänkö aamiaiselle, vai skipataanko ja nukutaan muutama minuutti pidempään. Hmm. Huomisesta aamusta eteenpäin pitäisi taas palata omaan arkeen ja rutiineihin.

Varsova-Vilnius-Pärnu etapit oli aika haipakkaa. Ajojaksot pitkiä, Vilniuksessa oikeastaan käytiin vaan syömässä ja nukkumassa. Kaupungista ei juuri minkäänlaista käsitystä. Matka itsessään kuitenkin antoisa alati vaihtuvine maisemineen ja kommelluksineen. 

 Meno/tunnelmat autossa välillä aivan hulvattomat, nauraa räkätettiin niin omille, kun navigaattoreidenkin "töppäilyille". Niitä tosissaan oli aktiivisena kaksi lähes koko reissun ajan, aluksi kolmekin. Testattiin vähän mikä niistä on fiksuin ja mitä niistä oppisimme parhaiten tulkitsemaan. Lopulta "seurustelimme" niiden kanssa ikäänkuin meillä olisi ollut enemmänkin ihmisiä autossa. Kuten sanottu, ajoittain tunnelma autossa oli aivan hulvaton. Tiellä kuitenkin pysyttiin, auto on ehjä niinkuin mekin, kummatkin tosin selvästi reissusta "ryvettyneet". Autosta, Laylasta siis, sen näkee kyllä paljon selvemmin kun meistä. On nimittäin todella "ajetun" näköinen, siis ulkoisesti. Pääsee kuulema huomenna kylpyyn ja kohtapuoliin "terveystarkastukseen".

 Reissumme varsinainen päätös oli Pärnu, jonne saavuimme tiistaina jo iltapäivällä. Aikaa siis oli pysähtyä huokaisemaan ja nautiskelemaan kauniista ympäristöstä ja mahtavasta aurinkoisesta ja lämpöisestä iltapäivästä ja illasta kaikessa rauhassa. Ihan ensimmäiseksi käveltiin meren rantaan, ihana raikas viileä tuuli ja kylmä olut rantakuppilassa. Katseltiin lomailevia ihmisiä, enimmäkseen suomalaisia turisteja, meininki ja tunnelma kuitenkin aika "eteläeurooppalainen", mikä tuntui hieman oudolta, koska oltiin kuitenkin jo melkein kotinurkilla, kivenheiton päässä lähes "kieltolaki"-suomesta.

Taas kerran syötiin hieno illallinen hyvän viinin kera, tällä kertaa hotellimme ravintolassa. Ilta oli leuto ja nautimme ulkona istuskelusta. 

Sitä jatkoimme hotellihuoneemme parvekkeella. Olimme tietenkin varustautuneet "illanviettoon" ja ostaneet punaviiniä iltapäiväkävelyllämme. Käytiin läpi kokemuksia ja tuntoja reissusta. Purettiin auki koko skaala. Puhuttiin siitä, millaisia oltiin ihmisinä silloin, kun lapset oli pieniä ja oltiin paljon yhdessä ja siitä, millaisia ollaan tänään, vähän vanhempina naisina ja erilaisessa elämäntilanteessa kuin silloin, kun oltiin enemmän tekemisissä. Todettiin vuosien varrella ja elämän käänteissä tapahtuneen muutoksia kumpaisessakin. Tällainen reissu, intensiivinen jatkuva yhdessä oleminen on pitkälti myös "itsestä mittaa ottamista". Loukkaantumisia ja itseensä ottamisia oli tietysti puolin ja toisin, ei enää "osattu" kommunikoida niin kun "silloin ennen". Osattiin kuitenkin puhua asiat auki, ja siinä jos missä nousee ystävyyden arvo omalle paikalleen. Opittiin toisistamme uusia asioita, lisää nyansseja tähän "vanhaan" ystävyyteen.

Herättiin kauniiseen kesäaamuun ja reissurutiinilla meni aamutoimet, aamiainen ja pakkaaminen. Kirjauduttiin ulos, heitettiin kamat autoon ja lähdettiin vielä pyörähtämään kaupungilla. Vähän shoppailua, mitä todellakaan ei olla tällä reissulla harrastettu. Vain jotain pientä itsellemme muistoksi.

Pärnusta Tallinnaan, jonotusta, laivalle, syömään. Rutiinit toimii. Mutta ei, hyvää päivää, sanon vaan. Siis pikkasen tylsää, että hienon reissun päätös oli "tallinnanlaiva". Naurua, kuvotusta, hämmästystä, myötähäpeää...nämä siis omia tuntoja sitä sirkusta seuratessa. Istuttiin ruokailun jälkeen live musiikkia kuunnellen kannella, siinä sivusilmällä seuraten kanssamatkustajia. Aurinkoinen kesäilta merellä, ja hups keikkaa, siellä oltiinkin ihan tuhannen pierussa ja "niin hauskoja että". Teki todellakin mieli puhua mitä tahansa muuta kieltä kun suomea,näihin ei haluttu samaistua.

Tosi tylsää oli myös todella idioottimaisesti organisoitu, ts. organisoimaton laivasta ulosajo. Ei mitään mieltä. Aluksi neljässä letkassa, sitäpaitsi kahdesta laivasta purkautuminen samaan aikaan, sitten neljä letkaa ujutettiin kahdeksi letkaksi, jotka viimeisessä "vaiheessa" yhdeksi..ja siellä seisoi yksi poliisi valvomassa auto kerrallaan ajoa "tullin" läpi, jonka jälkeen taas muodostui rinnakkaiset jonot. Lopulta kuitenkin selvitettiin itsemme pois satamasta ja saavuttiin kotiin, pitkästä aikaa tuttuja teitä pitkin, ja HAH, navigaattori olisi ajattunut meitä ihan "kummallista" reittiä, mutta mepä tiesimme paremmin.

Nyt on ontto, valju, hämmentynyt..... mutta myös onnellinen olo. Anci on tuossa taustalla yrittänyt selättää pakaasejaan, luoda jotain tolkkua ja järjestystä tähän nykyisyyteen, heikohkolla menestyksellä, sivuäänistä päätellen. Kestää varmaan pienen tovin itse kullakin saada taas ote näistä kotirutiineista.

Seikkailumme on ollut kaiken vaivan ja kommellusten väärti. Ensi kerralla osaamme monta asiaa paremmin, joskin varmasti tulee aina uusia seuraavalla kerralla paremmin osattavia asioita. 

Från Warszawa körde vi till Vilnius. Ett par missar på grund av vägarbeten och vi hamnade ut på den poska landsbygden. Det visade sig vara ett lyckat misstag. Vi körde genom små byar med fina små hus och trädgårdar sida vid sida invid vägen. På skogskantade landsvägar och utefter bördiga åkrar. Långsam färd, många stopp, solen sken och det var skönt. För att vinna lite tid tänkte vi ta en genväg till Vilnius, men det blev stopp framför en vägskylt med ett kryss över ordet Vilnius. Vägen var avstängd på grund av vägarbete. Om vi har sett något den här resan är det vägarbeten. Och rondeller. Överallt. Vi tog ratten i vacker hand och körde till Vilnius via Kaunas. Vägen blev lite längre, men det gick snabbt. Vi kom fram ca halv nio-tiden. Trodde vi. De facto var klockan halv tio för nu kom vi ju till en annan tidszon. Suck. Och nu är vi då i Balticum på väg till Finland och då får man ju inte mat när hungrig utan då det passar krögarna att ha öppet.

Allt var stängt. Ingen mat. Så vi gick till en nattöppen butik och hade picknick i hotellrummet och tittade med ena ögat på finalmatcheni fotboll. Tyvärr blev det inte mycket sett av Vilnius, lite promenerande i mörkret och en sväng med bilen följande dag då vi körde därifrån. 

Färden till Pärnu följande dag gick rappt. Miki körde och vi flög förbi en massa långtradare som fanns på vägarna. Vägen var en vanlig  landsväg, men bilisterna tycks respektera varandra och väjer när det behövs. Sträckan var 474 km lång och vi gjorde den med endast ett stopp och vi var i Pärnu redan halv femtiden på eftermiddagen. 

Efter inskrivning på hotellet gick vi ner till den otroligt fina, långa, vita sandstranden. Solen sken, det var hett och stranden full av människor, både turister och invånare. Var sin kall öl på strandterassen och luften gick ur oss. Det var sista långa etappen, följande dag skulle vi bara till Tallinn ( 130 km) och båten som skulle föra oss till Helsingfors. Det blev lite av en avskedskväll. Vi hade balkong och vi satt sent och pratade, gick igenom vår resa på kartan och försökte dra oss till minnes vad vi hade gjort var. Det visade sig vara svårare än vi trott. Var åt vi det där? I vilket hotell hade vi badkar? Stannade vi före eller efter Dresden? Var det i Polen eller redan i Tjeckien som vi stannade mitt i skogen och steg ut för att känna doften? 

I Pärnu åt vi frukost och promenerade omkring lite i den idylliska staden, vi hade ju inte bråttom idag.

Vi startade mot Tallinn och Helsingforsbåten så småningom. Lite vemodiga i hjärtat. Nu blev det för enkelt plötsligt. Vi ska ju bara hem. En par timmars körning och vi var i Tallinn. Shoppade lite i hamnen bland alla andra finska turister och kom plötsligt till verkligheten. Fulla finnar, skränande tanter och kärror fulla av sprit som förs tillbaka till Finland därifrån de kommit. Suck. Vart är Finland på väg? Det är så idiotiskt som vara kan. Det byggs stora hallar och palats i hamnen i Tallinn så finnarna kan hämta sin sprit därifrån. De behöver inte gå längre än dit. Jag kan inget åt det, men jag skäms.

På båten fortsätter samma stämning. Det är live musik på däcket, människorna skränar och sjunger och det är kanske fint. Men jag vill inte vara med!! Kulturchocken är för stor. Jag vänjer mig igen, jag vet, men just nu vill jag inte. Jag vill vara i den Mellaneuropeiska stämningen ännu en liten stund. Där man får mat när man är hungrig, där folk sitter på caféer och språkar mitt i natten och där man inte ser fulla människor så fort det finns en pub i närheten.

Plötsligt var vi i Helsingfors och när vi körde ut från båten blev det kaos. Eckerö line och Silja Tallink föste samtidigt ut sina bilpassagerare och det var så otrolig dåligt planerat i hamnen att man tror inte det är sant. Först finns det fyra filar och sedan blev det tre. När vi kom lite framåt skulle alla ihop till två och när vi kommer till tullen blev det EN! Från två båtar alltså! HUR är det planerat? Vi köade och köade och köade och kämpade med andra bilister om platsen i solen. Huh-huh.

Vi kom till slut hem till mig i Lill-Hoplax där vi hade bestämt oss för att knyta ihop påsen. Och det är det vi gör nu. Mer eller mindre virrigt, men ändå. 
Vi har så mycket att minnas, så många intryck och små händelser som vi inte ens kan skriva om. Och framför allt en vänskap som är 30 år gammal. Det är inte alltid lätt, men det går. Miki och jag blev bekanta genom våra barn. Då hade Miki två barn och jag endast ett. Till slut hade vi båda tre per man. På den tiden fungerade vi ihop som smort och behövde inte ens prata för att veta vad vi tänkte. Det är länge sedan och tiden har förändrat oss. Vi har glidit från och tillbaka till varandra under åren som gått. Vi har fått andra goda vänner som vi kanske just nu fungerar bättre tillsammans med. Sålunda var det också en resa till vårt inre. Det var inte självklart att allt skulle gå som smort som förr, men vi klarade det och vi har rett upp det som blivit oklart och jag tror att vi till och med är starkare vänner än vi var förr då vi hade barnen som gemensam nämnare.

Tryggheten var garanterad då Storabror vakade över vår resa. Tack Kajka för det.

Nu avslutar jag rapporteringen. Känns lite konstig och tomt då vi inte behöver planera nästa dag med kartan framför oss. Två veckor, tio länder, 4000 km. And I'm alive! 

Krakow-Warsaw 12.7.2014

Vi kom i ösregn till Krakow och i ösregn körde vi därifrån. Som tur hade vi lite uppehåll under dagen vi tillbringade där. Men varmt har det varit hela tiden.
 Idag skulle vi köra bara till Warszawa och det skulle vara en snabb och enkel resa. Men annat blev det. Vi gjorde två fel som ledde till att vi råkade långt ut på landsbygden. Det första felet var att vi litade på navigatorn och inte på oss själva. Den förde oss många kilometer åt "fel" håll för den ville hitta en motorväg åt oss (vi insåg inte det i tid). Redan där borde vi ha följt skyltarna och inte lyssnat på Tant Navigator. Vi blev tvungna att (igen) betala motorvägsavgift och först efter det insåg vi att vi inte vill köra på motorväg och bad Farbror Navigator (han kan bättre det där) leda oss in på mindre vägar. Det var vårt andra fel. Följden blev att vi inte alls kom på den landsväg vi hade trott och allt tog lång tid och vi irrade bland söta, fina hus och vackra trädgårdar i små byar, där hundar, ungar och hönor gick hur som helst. Men där var mysigt att köra och husen och trädgårdarna fina, men vi kom inte riktigt framåt.
Och inte nog med det. När vi äntligen kom till en väg vi visste gick åt rätt håll, blev det trafikstoppning på grund av vägarbete. Summa summarum om någon orkat läsa så här långt, så tog det 1 h och 15 min att köra 3 km. Så att sånt idag.
En resa som skulle ta fyra timmar tog alltså nästan sju! Men vi kom till Warszawa och Polonia Palace Hotel till slut och fick till och med en parkeringsplats rakt utanför vårt fönster fast vi är i det centrala Warszawa. Och precis som hittills regnade också idag då vi kom till hotellet. (Som i Prag och Krakow)
Hotellet är lyxigt och vi fick kuponger till en välkomstdrink i baren och sen begav vi oss ut för att jaga mat. Det enda vi hade ätit var frukost. Vi hittade ett supertrevligt ställe nära Gamla stan, Daune Smaki (ungefär) och de bjöd på polskt kök. Vi åt lamm som kokat nästan sönder och en kålröra som tilltugg. Det var gudomligt. Kort kväll för vi måste hinna sova före vi startar mot Vilnius i morgon. Nu blir det korta dagar och långa körsträckor tills vi är hemma igen.

Aamu Krakovassa lähti käyntiin suihkulla ja aamiaisella. Sitten vaan taas kamat kasaan ja baanalle. Olen suorastaan vaikuttunut navigaattorista, minä joka inhoan kaikkia teknisiä laitteita. Ei tarvi pätkääkään stressata, jos nyt sattuu jossain kohtaan missaamaan jonkun rampin, kun navi antaa heti uutta suuntaa; "aloitetaan reitin uudelleen määritys" ja taas ollaan turvallisesti menossa oikeaan suuntaan.

Tosin tällä reitillä (Krakova - Varsova) "rouva" hieman sekoili ja jouduimme ottamaan "herra navigaattorin" uudelleen kehiin. Tämä herra on kyllä tarkempi ja informatiivisempi, mutta hieman päivityksiä vailla. Mitään ei kuitenkaan mennyt hukkaan tai pieleen, sillä saimme nauttia kauniista maalaismaisemista, joita ei todellakaan moottoritien varrella näy.

Ikävän yllätyksen toi odottamattomat tietyöt, joiden takia matelimme n. 3 km 1.2 tunnissa. Matka-aika siis venähti paljon odotettua pidemmäksi ja perillä Varsovassa oltiin vasta illansuussa. Kaatosateessa "osuttiin" ihan suoraan hotellin eteen, joskin jouduttiin tekemään yksi korttelin ympäri pyrähdys, että saataisiin auto riittävän lähelle hotellia... ja hupsista, saatiinkin paikka aivan oven edestä.



På en rastplats någonstans mittemellan någonting försökte vi lite reda upp alla kassar och påsar och knyten vi hade i bilen. Framgången var inte värst stor.

Polonia Palace Hotel. Fint ska det vara förstås. Betjäningen proffesionell och rummet stort och bekvämt. Med badkar. Och - när tv:n är på hörs ljudet i badrummet. Om man tycker det är nödvändigt :)

Hotelli on suorastaan hulppea, silkkaa luxusta.. Esim. pienenä yksityiskohtana vedenkeitin, posliinikupit, iso lajitelma erilaisia tee- ja kahvilaatuja (pussisellaisia tosin) tarjottimella. Alakerran baariin saatiin myös tervetuliaisdrinkkiliput.. jaa jaa, mutta vastaavasti sitten taas netin käytöstä joudumme maksamaan, toisin kuin muissa paikoissa. Yhteydet täällä kylläkin ovat niin nopeat, että kuvien latauskin kävi sekunneissa, että ei tässä kauaa tarvi "maksullisessa pyöriä".

God Natt Layla.

Miki och palmen i foajén.

Lite vyer från det centrala Warszawa. Inte världens vackraste stad. Gammalt och nytt, reklam och neonljus i en enda blandning med gamla byggnader. Lite bättre utanför centrum och mot Gamla stan.

Pieni jaloittelu kaiken sen autossa istumisen jälkeen oli ihan tervetullutta. Väähän freesausta ja retongin vaihtoa ja eikun ruokaa metsästämään. Käveltiin pois tästä tylyn näköisestä ympäristöstä lähemmäs Vanhaa kaupunkia (niitä tällä itäreitillä riittää), jossa ympäristö oli huomattavasti kutsuvampaa. Löydettiin kaunis pieni ravintola, jossa nautittiin lammasta, parasta aikoihin, ja tietenkin hyvää punaviiniä... jonka käytön suhteen olemme matkan edetessä tulleet jonkinverran maltillisemmiksi...kun nukkuakin täytyy ehtiä. Etappitahti tiivistynyt koko ajan, nyt ajomatkat pitkiä suhteessa "lepoon".

Slål! Ja, vad annat kan man säga. Vi är hungriga och väntar på den underbara bara maten to come. Men servitören ville ta en bild av oss.

 Och så vandrade vi hemåt i den mörknande kvällen.

 Genom tunneln och upp till Kulturhuset.

Och inte bor vi så illa heller. Tyvärr bara en natt. Miki tittar på fotbollsmatch och jag skriver blogg. Typiskt oss.

Warszawa säger God natt. Vi hörs i morgon igen. Om vi orkar skriva efter en lång kördag.



Hyvää yötä myös täältä TV:n äärestä. Huomiseen!

Prag-Auschwitz-Birkenau-Krakow 10-11.7.2014



Vi viftade hej åt vårt Hotel Elite i Prag och mannen från recepitonen hämtade vår bil. Och när vi packade in våra kappsäckar tyckte han att någonting fattades. "Only you two ladies? No driver?", sade han och visste inte vem han skulle ge bilnyckeln åt då vi inte hade någon man i sällskapet.
Vi knäppte in Oswiecim (plus en massa svansar här och där) i navigatorn och trampade på gasen. Resan gick alltså via Auschwitz-Birkenau till Krakow och dit kom vi i ösregn. Vi börjar vänja oss vid att det alltid regnar när vi kommer fram någonstans.  Efter sedvanlig inkvaretring var i turen att hitta en matplats nära intill. Vi gick raka vägen in i Stare Miasto (Gamla Stan) och hittade nästan genast en mexikans restaurang. Bra val.

Hyvillä mielin jatkettiin matkaa Prahasta eteenpäin, suuntana Puola. Kaupungissa olisi toki viihtynyt pidempäänkin. Tällä kertaa nyt kuitenkin reissuideana on turnee, eli vähän sieltä ja täältä. Innolla siis kohti seuraavaa kohdetta. Itse matkalla oleminenhan se on koko jutun suola. Maisemat, niiden vaihtuminen, kielen ja kulttuurinkin vaihtuminen, kaikki erilaisuus..

 Elite.. eikös se ole joku "mossen" malli.. Vaikka ei tämä hotelli ainakaan. Tosi viihtyisä, sievä, rauhallinen. Ihan kelpo kortteeri.

Här på bilderna är vårt hotell i Prag. Trevligt och mysigt med en härlig innergård.

Viihtyisä ja kaunis sisäpiha, jossa voi "sivistyneesti" käydä pössyttelemässä, jos sitä nyt voi sivistyneeksi tavaksi sanoa.. ristinsä kullakin.. mutta ei siis tuntenut itseään ainakaan kolmannen luokan kansalaiseksi, kuten kadulla tupakoiden.









Auschwitz koncentrationsläger. Det finns inte så mycket mer man kan orda om den tiden än vad de flesta redan vet. Jag har dessutom besökt de här ställena tidigare också. Därför bara dessa tre bilder. Vi vandrade igenom lägret och till och med vi blev tysta. Vi körde också runt Birkenaulägret och inte blev vi gladare där heller. Vi lämnar detta ämne här och fortsätter.
                                                         
Tämän kaiken näkeminen livenä oli melkoinen kokemus. Historiaa toki luettu, dokumenttejä katsottu erinäisiä, Schindlerin lista sekä luettu, että katsottu elokuvana ja sitä kautta jotenkin saanut kosketusta tähänkin inhimilliseen kärsimykseen ja ihmisen julmuuteen. Mikään vaan ei valmista niiden pienten kenkien, vaatteiden ja lelujen näkemiseen. Niillä on oikeasti joku pieni lapsi leikkinyt, kengillä tallustellut ja nuttunsa loppuun kuluttanut siellä leirillä niissä epäinhimillisissä olosuhteissa. Kova pala.

Vårt Hotell i Krakow heter Matejko ligger precis bredvid Barbakan och ingången till Stare Miasto.

.

 Som sagt så stegade vi in på första bästa (eller åtminstone första) restaurang och det visade sig vara helt ok val. Vi åt någonsorts pottor med fjäderfä, potatis och paprika och det var gott.

Pieni iltakävely pitkän automatkan jälkeen. Ei jaksettu edes pesulla käydä, saati vaatteita vaihtaa, vaan lähdettiin saman tien etsimään paikkaa, josta saisi vähän syötävää. Vedetty koko päivä aika pienellä polttoaineella..

 Paikka oli viihtyisä, ruoka hyvää, mitäpä siitä sen enempää..

Aamu Krakovassa valkeni sateisena, joskaan ei NIIN sateisena, kun illalla tullessa. Tässä näkymä meidän hotellihuoneen ikkunasta. Ei hassumpaa, vai mitä. Sijainti myös aivan erinomainen. 

Vanhaan kaupunkiin vain muutaman minuutin kävelymatka, sekatavaraputiikki ihan vieressä... ja tupakoidakaan ei tarvitse kadulla.  

Vi vaknade till en regnig morgon och beslöt oss för att ta en buss och se oss omkring i det vackra Krakow. Vi köpte biljetter till Hop on Hop off-bussen och lät oss föras omkring. Från innerstaden till kullar och fästningar.Genom judekvarteret Kazimierz dit judar från hela världen samlades och varifrån det var lätt att föra dem vidare till koncentrationslägrena.  

Kiertoajelu oli taas NIIN tämän päivän juttu. Heti aamusta (pitkin yötäkin..), vettä tullut taivaan täydeltä, mutta päätettiin kuitenkin saada kaikki mahdollinen irti tästäkin kauniista kaupungista, eli siis KIERTOAJELULLE. Taas paljon kaikkea kaunista ja ihanaa lyhyessä ajassa.

 På rundturen körde vi också till Schindlers fabrik. Han som räddade mängder av judar under förintelsen genom att låta dem jobba i fabriken och sedan smugglas ut. Alla gånger lyckades det dock inte, men 1 100 människor lyckades fly via fabriken.

 Efter bussturen och alla intryck var det skönt att vandra omkring i Stare Miasto. Musik spelades i alla hörn och uppträdanden i andra hörn. Folkvimlet gav ett skönt lugnt och vi började se oss om efter ett matställe. Igen. Det viktigaste naturligtvis.

Ruoan lisäksi Vanhassa kaupungissa oli toki paljon muutakin mielenkiintoista, monenlaista häppeninkiä siellä täällä. Hauskaa olivat myös upeat hevosvaljakot, jotka näyttivät olevan todella suosittuja, rundasivat kaiken aikaa ihmisiä kyydissään.

 

Vi hittade en polsk-italiensk restaurang. Det betydde att maten var polsk och inredningen italiensk. Perfekt alltså. Biffen och de grillade grönsakerna var goda och efterrätten i form av irish coffee och sangria avnjöt vi på terassen. En perfekt avslutning på dagen. Sedan gick vi till hotellet för att dela med oss av våra upplevelser.

 Ja mihinkäs muualle päivä voikaan päättyä, kun ihanan tunnelmalliseen ravintolaan hyvän ruoan ja viinin äärelle. Perfektiä, eikö.. Ja kerrankin ajoissa "kämpille" niin, että bloggailu ei jää aamuyön tunneille. Maistuu se viini hyvälle täällä hotellihuoneessakin, ja ihan mukava höpötellä ja venttileerata kokemuksia ja fiiliksiä.